Kort version

Lucas Stark är en flitigt turnerande vissångare och musiker sedan drygt tio år. Han har turnerat i Sverige och Norden med en mängd olika program, ensam och tillsammans med kollegor eller kompmusiker i olika konstellationer. Egna tolkningar, en uppskattad scennärvaro och nyskapande arrangemang har gjort honom till en uppskattad akt på visfestivaler och konsertscener.

Han har bland annat gjort turnéer för olika länsmusikförbund, landsting, studieförbund, kriminalvården och kulturförvaltningar m.fl. organisationer runt om i landet, och gör också återkommande egenproducerade turnéer.

Under åren har han spelat för en bred och varierande publik. Från barnprogram för de allra minsta, konserter och spelningar för ungdomar och vuxna till spelningar för seniorer.

Han har bland annat belönats med Taubestipendiet av Astri och Evert Taubes vänner, Ulf-Peder Olrog-stipediet, Segerstipendiet, konstnärsnämndens arbetsstipendium och blev 2009 invald som ledamot av den Svenska Visakademien.

Lucas gav 2007 ut det kritikerrosade albumet ”skillingtryck och andra otidsenligheter” och 2009 kom uppföljaren ”Stolt igenom havets böljor”. Han har genom åren medverkat live i Sveriges Radio P1, P2, P3 och P4 samt Sveriges Television och TV4.

Väldigt lång version

1976 föds jag i Stockholm. Samma år går flyttlasset till landet där mina föräldrar startar gröna vågen-getgård och lantbruk. Min stora premiär som soloartist går av stapeln tolv år senare i gymnastiksalen i Dunker skola 1988. Till min trumpetlärares stora förtvivlan har jag bestämt att jag inte tänker spela trumpet på kommunala musikskolans uppvisning, utan sjunga och spela gitarr i stället. Min far städslas som kontrabasist och väntar snällt in mig varje gång vi närmar oss det fasansfullt svåra ackordet H7 i Cornelis låt Balladen om den söta fröken Cecilia Lind. Tanterna gråter och mina klasskamrater vet nog inte riktigt var de skall titta. Under högstadietiden skrivs några riktiga storverk som t.ex. Om du ser en mänska på en skorsten. Tyvärr blev den aldrig någon riktig hit . . .

		I sextonårsåldern flyttar jag till Stockholm för att plugga till kock! Under dessa år pillar jag på gitarren titt som tätt, sjunger progglåtar, visor och snöar in på Bob Dylan. 1996 (tror jag) bildar jag och några kompisar bandet Ignalina. Jag har hittat en ventilbasun i min farfars källarförråd, Oskar har fått tag i en balalajka och knallar i väg till stadsbiblioteket för att se om det finns någon bra bok om hur man spelar instrumentet, Steinun har precis köpt ett dragspel, Pontus lånar en gitarr, Anja lånar en kontrabas och Anders tar sina första toner på sin klarinett. Kort sagt vi var väl i ärlighetens namn inte de mest garvade musikerna. Vi repade hemma hos varandra och turades om att laga middag varje gång. Det blev någon sorts folkmusik av det hela till slut. Vi blandade balkanlåtar, klezmer och Steinuns låtar med visor av Allan Edwall, Brel och Vysotskij och spelade en hel del under ca 2 år på fester, festivaler och olika kulturevenemang. Hur det lät berodde lite på dagsformen.

		Jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle när vi var inhyrda för att spela på ett frireligiöst bröllop där vi på bjudningen efter vigseln öppnar med den finska tangon Brustna löften. Jag kan lugnt säga att ironin passerade obemärkt… Hur som helst… någon kock blev jag aldrig. Jag började i stället arbeta som musiklärare i Sollentuna. Där blev jag genast tjenis med bildläraren som hette Anders. Efter arbetstid satt vi ofta och tjuvrökte i bildsalen och det visade sig att Anders var en hejare på visor av alla de slag. Anders berättade att man faktiskt kunde plugga till vissångare! Fantastiskt tyckte jag, sa upp mig och sökte genast in på vislinjen på Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Första tiden på Västkusten bodde jag tillsammans med min gode vän Niklas på 22 kvadratmeter i Nordostpassagen i Göteborg. Lägenheten gick under namnet KKK, Killar Kan Kollektivet.

		Vi började lira tillsammans och kände snart att vi ville göra något mer än att bara sitta hemma och spela. Vi raggade några spelningar på restauranger i området och repade in en repertoar på tre gånger sextio minuter svenska visor. Något som absolut inte föll publiken på ölhaken i området på läppen. Efter två spelningar med folk som skrek efter Creedence och Clapton erkände vi oss besegrade och la krogtrubadurplanerna på hyllan för gott. Vid den här tiden lyssnade jag mycket på Bellman och tänkte att en 12 strängad luta vore skoj. De jag hittade på annons lät dock så fruktansvärt illa att det nog skulle bli svårt att använda dem överhuvudtaget. Då såg jag en lapp på stan om en lutbyggarkurs. Varför inte tänkte jag och efter x antal hundra timmars slit var faktiskt lutan färdig. Jag har hittills bara gjort en spelning med den så man kan väl säga att min karriär som lutsångare bara är i sin linda men vänta bara, vilken dag som helst nu så ringer nog någon och vill att jag ska komma med mina 12 ostämda strängar!

		Det var ett bra år på Nordiska visskolan i Kungälv där man fick lite av det mesta. Tyngdpunkten i undervisningen låg på vistolkning. Kort sagt hur man bäst levandegör en text för en publik. Vi läste också vishistoria, hade gitarrundervisning och fick producera varsin turné m.m. Ja, visst drack vi också mängder av vin! Det var ju en folkhögskola och dessutom passade det genren på ett skönt lite halvklyschigt sätt. Detta år gav mig mycket och nu var jag riktigt spelsugen! Satte efter avslutade studier kvickt ihop en grupp under namnet Visgruppen Kanalje, lurade med mig kamraterna Anders, Pontus och Jenny och bokade in ca 15 spelningar i Norrland och Mellansverige under 4 veckor.

Det blev fattiga och lärorika veckor! Jag hade ingen riktig koll på vad man skulle ta betalt eller hur man styrde upp en bra turné. Femtonhundra spänn för en spelning! Oj, va mycket tyckte jag! Jag slog till på en möglig husvagn vi kunde bo i hela tiden dessutom, så sparade vi ju in pengar för boende.

		Kommer särskilt ihåg en konsert på ett äldreboende utanför Sandviken där en rullstolsburen kvinna i publiken under hela konserten upprepade – Hjälp mig härifrån någon! Turnéns absoluta bottenpunkt infann sig någon gång på tredje veckan när vi stod parkerade på ett hygge utanför Sveg, panka inpå bara skinnet och ingen bensin i bilen. Alla var skittrötta på varandra där vi satt runt bordet i husvagnen. Någon hade med sina sista krafter i den 35 gradiga värmen kokat en laddning potatis som vi åt tillsammans med den sista burken senapssill medan det yrde av getingar och bromsar i luften. Men vi kom faktiskt hem så småningom på nåt sätt och vi är faktiskt fortfarande vänner allihop.

		Efter den sommaren blev det dags att flytta till Malung där min dåvarande flickvän skulle plugga två terminer. Både Falukuriren och Nya Wärmlandstidningen gjorde stor sak av att två vissångare hade flyttat dit. Det blev hemma-hos- intervju där vi på bild stoltserade med gitarr och leenden i vår hyrda funkistrea. Kommer ihåg att de skrev att ”Lucas stark uppskattar livet som kombinerad visartist och hemmafru”.

Vi fick spelningar på allt från första maj, internationella kvinnodagen och fester till lokalbibliotekets invigning av de nya datorerna. Vi gjorde också en barnföreställning för kommunens alla barn i åldrarna 7-12 som gick under namnet Var är Emil? Föreställningen var i huvudsak en förenklad variant av Beckets I väntan på Godot. Jag behöver väl inte nämna att Emil opedagogiskt nog aldrig dök upp i slutet till många barns förtret. De allra minsta blev nog också lite rädda när föreställningen började och jag utklädd till drängen Alfred kommer inspringande från bakdörrarna med en yxa i högsta hugg.
   
Efter det året gick flyttlasset till Stockholm och Södermalm igen. Det ville sig dock inte riktigt. Jag hade efter året i Göteborg och Kungälv fått smak för livet på västkusten.

		Droppen som fick bägaren att till slut rinna över var när favoritkrogen Lilla Maria bommade för gott. En era var död. Det var ju här jag hade dansat med Sydafrikas utrikesministers dotter, blivit erbjuden opium på toaletten av en Tintintrött kines och suttit och pratat med Olle Adolphson. Detta legendariska ställe med träpanel på väggarna, livemusik och öppet till tre alla veckans dagar, och stans otrevligaste dörrvakt, hade köpts upp av Benny Andersson och skulle göras om till hipp cooffeshop! Sista kvällen var det gratis öl och alla stämde unisont vid stängningsdags upp i The winner takes it all!

		Under det här året sprang jag på den lite skönt truliga och egensinnade dragspelaren Daniel på krogen Pelikan på Söder. Daniel hade segelbåt minsann! Ett intresse jag delar med stor passion. Den sommaren kastade vi loss och seglade runt och sjöng sjömansvisor för de som ville höra. Vi besökte bland annat Öland, Västervik, Väddö och Åland. Kommer särskilt ihåg den store mannen som kom fram till oss efter att vi hade spelat i Borgholm och kastar fram en bunt pengar och vill att vi ska komma och spela för hans familj på campingen där han och hans familj semestrar. Mannen visar sig vara någon slags före detta Svensk mästare i brottning som nu har övergett karriären och satsar helhjärtat på öl och kedjerökning i stället. Två timmar senare på campingen när vi spelat några låtar framför ett bord med ca 10 personer och tvåtusen ölflaskor på är det självklart dags att börja visa gamla brottargrepp. Daniel erbjuder sig vänligt att ställa upp som motståndare.

Synen som utspelas på gräsmattan på campingen den kvällen kommer nog att för evigt sitta etsad kvar i minnet. Hur Daniel som inte är allt för stor ställer sig i något slags utgångsläge i brottning som visar sig vara på alla fyra, och den väldige mannen vräker sig över honom. Jag kommer ihåg att jag stilla funderade på vad som egentligen hände. Vi skulle ju bara sjunga några sjömansvisor…

   
Efter flytten till Göteborg, vissångarnas eget red light district, började livet som musikant att arta sig riktigt bra. Det började droppa in fler och fler speltillfällen och man hamnade i alla möjliga konstiga sammanhang. Ena dagen en hembygdsgård på landet där Ingrid eller Sigrid har kokkaffet klart när man kommer eller en konsert för en folkets husförening, nästa dag flotta företaget bjuder på narr till kaffet på firmafesten. Och så har det väl i stort sett knallat på sen dess och det är något av det jag uppskattar mest med jobbet.

		Att aldrig riktigt veta mar man hamnar. Att ena dagen spela för barn, nästa göra en turné för kulturförvaltningen, för att veckan efter åka till Norge och göra kvällskonserter eller stå på en scen i en by man aldrig hört talas om någonstans i Norrland. Till de mer märkliga spelningarna kan nämnas den gång jag blev bokad för att spela på ett häkte i Umeå. Det var 110 mil i bil och när jag kom fram fanns det bara en intagen där. Dessutom gick han efter några låtar för att han hade telefontid med sin familj. De sista åren har jag hållt på på ungefär detta sätt. Förutom spridda konserter och spelningar har jag varje sommar gjort en Norrlandsturné på två, tre veckor, de sista åren tillsammans med kollegan KG Malm.

Andra turnéer har jag gjort för olika länsmusikförbund, landsting, kulturförvaltningar, studieförbund och kriminalvården m.fl. Särskilt roligt har det varit att få komma ut på landets fängelser och anstalter och möta en publik som är helt fantastisk att spela för. Här finns ingen falsk blygsamhet. Tycker man att nåt är bra då säger man det rakt ut, samma sak om man tycker nåt är mindre bra... En rak ärlighet som nog är ganska nyttigt för en musiker och som man sällan möter annars. Annars är väl folk på kåken som folk är mest, lite större bara . . . och fler tatueringar.

		Under förra årets Norrlands-turné hittade jag förresten den gitarr jag spelar på i dag. Den hängde på en vägg på en loppmarknad i Ytterhogdal och såg lite ledsen ut. Jag fick den och en annan gitarr för 70 kr och det är nog det bästa inköp jag nånsin kommer att göra.

				Den är jämnårig med Evert Taube och byggd 1890. Efter lite puts och reparationer och inopererande av mickar är den i dag den gitarr jag använder mest när jag är ute och spelar. Min fina Martingitarr står numera faktiskt mest och dammar. När folk frågar om gitarren ljuger jag ibland och säger att det är Lapplisas gamla gitarr.     2006 fick jag två stipendier. Dels Astri och Evert Taubesällskapets Taubestipendium och Ulf Peder Olrog-stipendiet.Det senare med motiveringen ”för målmedvetna studier kring den svenska visan i tradition och förnyelse, samt för en personlig musikalisk gestaltningsförmåga grundad på ett gediget musikaliskt hantverk.”

				Jag kan för övrigt också skryta med att ha druckit öl i Göteborg med min hjälte, den tyske trubaduren Wolf Biermann, fått en klapp på kinden av Evert Taubes sekreterare Inga-Britt Fredholm med orden, – Det här skulle Evert ha tyckt om, och dessutom som grädde på moset på något mycket märkligt sätt innehaft en hedrande åttondeplacering på Gert Fylkings innelista med motiveringen ”vissångaren som körde så hårt att propparna gick! Tungt gung av en vissångare!”.

		Hösten 2005 bildades Lucas Stark & Bruksorkestern. En gammal idé som nu tog form. Tillsammans med några vänner och spelkamrater drog jag i gång ett projekt runt äldre visor och skillingtryck som vi ville göra på vårt lite egna sätt. Den begåvade multiinstrumentalisten Leo Berger, som i det närmaste kan beskrivas som Johannebergs svar på Povel Ramel och Frank Zappa i samma person spelar elorgel, tramporgel och dragspel. Den lite skönt sävliga norrlänningen och numera tillika blivande sjuksyrran Daniel Pettersson spelar trummor, Sven Appel spelar kontrabas och Livet Nord spelar fiol. Livet Nord innehar förresten det inofficiella världsrekordet i medlemskap i flest band samtidigt. Hon vet nog inte ens själv hur många det är.

Vi släppte våren 2007 vår debut CD Skillingtryck & andra otidsenligheter som fick fina recensioner. Vi har till dags dato gjort c:a 70 spelningar tillsammans.

Mer om konstellationer och de musiker jag för tillfället samarbetar med kan ni läsa om under fliken program/konstellationer.

Jag har förutom att spela varit aktiv kulturpolitiskt i flera organisationer de sista åren. Sedan 2007 sitter jag i styrelsen för Musikcentrum Väst som är en artistförmedling och intresseorganisation för frilansmusiker. Sedan 2004 Är jag Sveriges ena representant i den Internordiska organisationen NordVisa som knyter ihop de nationella riksförbunden för visan i Norden. Sedan 2006 styrelserepresentant i föreningen Sällskapet Visans Vänner i Göteborg, sedan 2007 är jag vice ordförande. Jag är också suppleant i Yrkestrubadurernas förenings styrelse. Dessa uppdrag har alla varit väldigt roliga och kreativa och har också tagit mig runt i Norden på allehanda konferenser, festivaler, konserter och träffar.

Ja, det blev långt det här och skulle kunna bli hur långt som helst om man fyllde på med fler skrönor. Tanken var ju från början att skriva något lite kort och informativt om vad jag har gjort och vad jag gör just nu. Men nu blev det som det blev och pennan levde sitt eget liv igen. Nu slutar jag i alla fall för stunden och hoppas att vi ses nån gång över en kopp frigolitkoppskaffe på en bensinstation någonstans…

Mars 2008

– LUCAS STARK